Hämtat från Midnattsropet.
Svensk kristenhet är i stor förvirring
En mängd ombytligt tankegods förs oupphörligt till torgs i vårt land. Speciellt på grund av inflytande från katolskt tänkande, har frågan om själva trosgrunden på nytt blivit brännande aktuell. Vad som gör situationen extra knepig är att kända och tongivande förkunnare, som trots att de inte direkt tillhör den katolska kyrkofamiljen, likväl talar med ”katolsk tunga.” Den fundamentala och tydliga gränsen mellan vad som är ”katolskt” och vad som är ”evangeliskt” håller därför på att suddas ut. Den gamla reformatoriska trosgrunden, som sammanfattas i uttrycket ”Skriften allena”, håller på att rivas ned.
De som jobbar med detta rivningsarbete kan bedriva sin verksamhet relativt ostörda. I en del kretsar får de till och med en extra stor plattform att stå på. De få som på något sätt opponerar sig mot rivningsarbetet anklagas vanligen för kritiksjuka, kärlekslöshet mot kristna bröder, trångsynthet, okunskap och… jag vet inte vad. Personligen har det alltid varit min princip att ägna mig åt sakfrågor och inte åt personfrågor. Därför avstår jag från att göra minsta personliga utlåtande om rivningsarbetarna som människor. Jag nöjer mig med att citera vad de har sagt och skrivit, och tar upp detta till prövning. Eftersom rivningsarbetet av många faktiskt betraktas som uppbyggligt, medan de som försöker bygga upp den halvt raserade grundmuren anklagas för nedbrytande verksamhet, är det tydligt att förvirringen är på väg mot sin höjdpunkt. Trots detta vågar vi oss på en liten analys av rivningsarbetet.
Den reformatoriska grundprincipen ”Skriften allena” förhånas och förlöjligas
För evangeliska bibeltroende kristna har det alltid varit självklart att Bibeln, alltså den heliga Skrift, utgör vår enda och säkra trosgrund. Det latinska uttrycket ”Sola Scriptura” uttrycker vissheten om att Bibeln innehåller all den kunskap som är nödvändig för att finna frälsningens väg, för att få kraft till ett helgat liv och för att en kristen församling skall fungera normalt. Men även om Luther proklamerade denna grundprincip, så var det knappast han som uppfann den. Nej, den är faktiskt äldre än så. Redan aposteln Paulus skrev: ”Ni skall lära er den regeln… att inte gå utöver vad Skriften säger.” (1 Kor 4:6)
Den romersk-katolska kyrkan har alltid vägrat att följa den regeln. Bibeln är otillräcklig och innehåller inte allt vad vi skall tro, säger katolska teologer. Därför behövs kyrkans tradition som ett nödvändigt komplement till den heliga Skrift. Märk väl, att den katolska kyrkan inte förnekar Bibelns gudomliga inspiration, men hon hävdar Skriftens otillräcklighet. Den reformatoriska bibeltron betraktas på katolskt håll som ohållbar, ologisk, oacceptabel med mera. Allt detta har vi hört och läst sedan många år.
Nu kommer liknande uttalanden också från personer utanför den katolska kyrkan. Joel Halldorf skrev vid ett tillfälle följande i tidningen Dagen: -Luthers ”Skriften allena” är ett slagord vars naivitet modernitetens eskalerande modernism ofrivilligt avslöjat. ”Skriften allena” skapar ensamma människor som kramar sin Bibel men är avskurna från gemenskap med andra kristna.
Bilden är verkligen dyster. Efter ett långt liv tillsammans med bibeltroende kristna känner jag inte igen den. All mänsklig gemenskap har sina brister. Men bland dem som håller sig till ”Skriften allena” har jag upplevt så mycken fin gemenskap att minnenas album är fullt av vackra bilder. Många gånger har jag upplevat att både samfundsgränser, rasskillnader och språkproblem närmast varit obefintliga. Bilden av ensamma ”bibelkramare” som alla sitter ensamma i var sitt hörn utan gemenskap med andra, blir för mig en hånfull karikatyr av det folk som älskar och respekterar Guds Ord.
Även Ulf Ekman är ytterst skeptisk till principen ”Skriften allena.” I ”Keryx” skriver han:
I detta resonemang, som handlar om hur man läser Bibeln, kommer svårigheterna med synen på Sola Scriptura fram. När nu reformationen mer eller mindre ersatte det historiska läroämbetet med den enskildes samvete, öppnades för en lång rad problem. Bara det faktum att tusentals människor, som alla tror på Bibelns auktoritet, ändå kommer till så många olika slutsatser har kanske mer än något annat bidragit till splittringen i Kristi kropp.
Sådana uttalanden har vi läst otaliga gånger i katolsk propaganda. Där framställs vanligen reformationen och dess ”Sola Scriptura” som en beklaglig arbetsolycka och ett uppror mot kyrkans läroämbete. Resultatet blev kyrkosplittring och en ändlös uppdelning i sekter och samfund. En del läsare av de tidningar och tidskrifter som publicerar dessa angrepp på den evangeliska trosgrunden, riskerar möjligen att uppfatta detta som något nytt. Och nytt är det givetvis i den bemärkelsen att kristna ledare utanför den katolska kyrkan aldrig tidigare yttrat något liknande. Det skulle ju varit detsamma som att såga av den gren de själva alltid suttit på. Men själva tankegodset är inte nytt. Det är genuint romersk-katolskt!
Den kyrkliga traditionen framställs som ett nödvändigt komplement till Bibeln
Här kommer vi in på ett problematiskt område. Det visar sig att det faktiskt är ganska svårt att förstå vad denna tradition egentligen är och vad den består av. Både den katolska och den ortodoxa kyrkan lägger stor vikt på traditionen. Men vad består den av? Vänder vi oss först till de ortodoxa så sägs det att traditionen springer ut från flera källor, nämligen koncilier (kyrkomöten) och trosbekännelser, vidare kyrkans liturgiska liv samt kyrkofädernas undervisning och helgonens liv. Till sist nämns fortlöpande tradition, ett något gåtfullt uttryck som möjligen förtydligas i en annan text som säger:
I den heliga traditionen bevaras det som fromma män och kvinnor fått från Gud och givit vidare till kyrkan i tal och levnad.
Bland ortodoxa texter möter vi också påståendet att ”den heliga traditionen är äldre än den heliga Skrift.” Detta verkar också gåtfullt. Även om den ortodoxa kyrkan skulle ha traditioner från förkristen tid, så kan väl hela traditionen inte vara äldre än den heliga Skrift. Koncilier, kyrkofäder och många helgon hör ju till efterapostolisk tid och måste då vara yngre än Nya testamentet. Nåväl, det är problem som den ortodoxa kyrkan själv får reda ut.
Vänder vi oss till den katolska kyrkan blir saken knappast enklare. Det står i en av de förklarande texterna.
Traditionen består av trosföreställningar och bruk som Jesus gav människorna genom apostlarna.
Vad slags trosföreställningar gav då Jesus till människorna via apostlarna utöver den undervisning som apostlarna själva skrev ned i de nytestamentliga skrifterna? Naturligtvis vet vi att apostlarna inte skrev ned allt som Jesus lärde och gjorde. Johannes avslutar ju sitt evangelium med orden:
Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig, tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas. (Joh 21:25)
De flesta uppfattar väl dessa ord som hyperboliska (ord som uttrycker en medveten överdrift för att understryka den enorma betydelsen av en sak). Vi kan väl förstå det så att om allt som rör Jesu person och verk i detalj skulle skrivits ned, då hade det blivit alldeles för mycket för oss. Vi skulle inte kunna sätta oss in i det. Vi skulle också behövt många liv för att i någon mån kunna ana höjden, längden, bredden och djupet av Hans underbara person och verk. Nu har Gud i sin nåd och kärlek gett oss det väsentliga trosinnehållet genom apostlarnas skrifter. Allt blev naturligtvis inte nedskrivet, men det som apostlarna skrev hade ett bestämt mål. Johannes skrev i kapitel 20, vers 30-31 av sitt evangelium:
Många andra tecken, som inte är nedskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nedskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn.
Eftersom apostlarna inte kunde skriva ned allt, måste de helt naturligt ha valt att nedteckna det väsentliga. Och detta är alltså enligt apostelns egna ord tillräckligt för att skapa tro på Jesus i våra hjärtan och ge oss nytt liv i Honom. Varför skulle vi då bekymra oss om det som apostlarna inte skrev? Och förresten, vart skall vi vända oss för att få kännedom om eventuella hemliga (ockulta) traditioner som muntligen överförts från generation till generation efter apostlarnas död? Om sådana traditioner verkligen finns, vem kan garantera att de inte blivit förvanskade och förändrade under tidernas lopp? Varför överge den bibliska principen som säger:
Skriv detta och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för kommande dagar, alltid och för evigt. (Jes 30:8)
Ingen vill väl opponera sig mot det gamla latinska ordstävet ”Verba volant, scripta manet.” (Ord flyger bort men det skrivna består). Alla vet vi ju att muntliga traditioner både faller i glömska och förändras. Bara det som blir nedskrivet kan bevaras intakt. Allt detta gör det givetvis svårt för den katolska kyrkan att både förklara traditionens verkliga natur och att garantera att den är tillförlitlig.
Senare tiders utveckling av den katolska läran om traditionen kan kanske kasta lite mer ljus över dessa dunkla sammanhang. I äldre katekeser sägs det att tron kommer från två källor, Skriften och Traditionen. Efter Vatican II omtalas dessa två källor mer som en enhet. Då en katolsk teolog använder uttrycket ”Guds Ord” menar han både Skriften och Traditionen. Men inte bara det. Katolsk teologi förde sakta men säkert fram till den uppfattningen att den apostoliska sanningen visserligen var fullt färdig på apostlarnas tid, men den uppenbarades dels ”explicite” (uttryckligt) och dels ”implicite” (underförstått). Förståelsen av ”det underförstådda” i Skriften betraktas som en viktig del av det teologiska studiet genom tiderna. Det kan se ut som om kyrkolärare och kyrkofäder ibland kommer med nya trosföreställningar och lärosättningar. Men fröet till dessa fanns redan i apostlarnas tankar, påstår man. Det som kallas ”tradition” är alltså ingenting annat än en djupare och vidare förståelse av det apostoliska budskapet, som utvecklat sig inom kyrkan under seklernas lopp.
Detta verkar utan tvekan ganska invecklat. Och det kräver ett absolut tillförlitligt läroämbete som kan garantera att fröet till alla kyrkans dogmer och seder verkligen finns i apostlarnas budskap, om än bara i underförstådd mening. Den problematiken har den romersk-katolska kyrkan löst för längesen genom att proklamera sig själv som bärare av ett ofelbart läroämbete, speciellt då i påvens person. Påvens ofelbarhet är katolsk dogm sedan 1870. Inom den katolska kyrkan kan den med andra ord aldrig ifrågasättas.
Vad blir så följden av allt detta? Professor Vittorio Subilia från Valdenserfakultetet i Rom skriver att de två troskällorna, Skriften och Traditionen, nu utökats med en tredje, nämligen Kyrkans auktoritet i lärofrågor. Det är kyrkans läroämbete som i sista hand avgör hur Bibeln vanligen skall tolkas, men också var man finner det bibliska fröet till historiens många traditioner. Dessa har ett enormt inflytande på hela den katolska teologin. Professor Subilia sammanfattar det hela med följande ord:
Skriften läses i Kyrkan och förstås i den betydelse som traditionen genom historien gett den. Den kan accepteras som normativ norm men måste likväl till förklaring och utveckling betraktas i ljuset av en annan norm. Denna tillhandahålles genom traditionen och kyrkans auktoritet i lärofrågor.”
Den katolska kyrkan gör således Bibeln till en mysteriebok som en vanlig människa inte förstår så mycket av. Kyrkohistoriker kan påvisa att många katolska dogmer och seder absolut inte finns i form av något ”frö” i en eller annan bibeltext men kommer istället från utomkristna religioner och föreställningar. En ofelbar kyrka låter sig emellertid inte bedömas av någon, varken av kyrkohistoriker eller andra. ”Till Petri stol (påven) kan villfarelsen inte nå”, är ett påstående som är självklart i Roms kyrka.
Nu har vi gjort ett litet försök att förstå vad ordet ”tradition” står för bland ortodoxa och katolska kyrkolärare. Klarheten är knappast bländande. Om vi nu går till deras eftersägare utanför dessa kyrkor, vad får vi då veta? Får vi tydligare besked? En sak är säker. Här undviker man konsekvent att ta upp det problematiska förhållandet mellan den heliga Skrift och kyrklig tradition, nämligen det faktum att de två ofta är på kollisionskurs med varandra. Man väljer att omtala traditionen i mycket allmänna ordalag och som något helt problemfritt. Vi tar med ett par citat och kommenterar dem:
Tradition är ingenting annat än den helige Andes liv i Kyrkan genom en tusenårig historia. (Peter Halldorf)
Givetvis har den helige Ande verkat och fortsätter att verka i Guds församling, också efter att Nya testamentet blev till. Men införandet av nya dogmer, som är okända i apostlarnas skrifter, kan aldrig vara ett resultat av Andens liv. Tvärtom måste väl allt som påstås vara den helige Andes verk prövas i ljuset av apostlarnas lära.
Det som han (Gud) uppenbarade för Abraham, Moses, David, profeterna och apostlarna får varken försvinna eller förvanskas. Det måste föras vidare troget från generation till generation. Detta är vad tradition är. (Ulf Ekman)
Rent språkligt betyder ordet ”tradition” helt enkelt ”något som överförs från släkte till släkte.” Det som Ekman här benämner ”tradition” tycks hänsyfta på bibliska personer, vilkas budskap finns i de heliga skrifterna. Naturligtvis är vi överens om att detta skall föras vidare. Men då blir det gåtfullt varför Ekman samtidigt har svårigheter med principen ”Sola Scriptura”. Det som vi kristna skall förmedla till kommande släktled och som inte får försvinna eller förvanskas, måste självfallet vara Bibelns evangelium. Kyrkliga traditioner som inte stämmer med apostlarnas undervisning har vi däremot ingen plikt att föra vidare. I den här artikeln har vi tagit upp de kyrkliga traditionerna i ortodox och katolsk mening, alltså i betydelsen något som står vid sidan av den heliga Skrift. Och då blir det helt klart att skall vi som Guds församling kunna bevara evangeliet rent från främmande element, då måste vi hålla oss till ”Sola Scriptura” (Skriften allena).