Är katoliker kristna?

Av Richard Bennett (www.bereanbeacon.org)

Den katolska kyrkan förutsätter att den är kristen. Inget kan vara längre bort från sanningen; men ändå har den katolska kyrkan fortsatt att ivrigt främja denna bild, speciellt sedan avslutningen av det andra Vatikankonciliet år 1965. Ett primärt, icke förhandlingsbart, mål för det andra Vatikankonciliet var att lägga grunden för och fastställa regler och åtgärder för en mångsidig ekumenisk framstöt. Evangeliska kristna, nu kallade ”separerade bröder”, i stället för ”kättare”, är det primära målet för katolsk ekumenik. Målet är att dra dessa in i den katolska fållan. Sålunda förekommer i 1994 års (engelska) katolska katekes ordet ”kristen” mer än 100 gånger. Modeord som ”dialog”, ”ekumenik” och ”social rättvisa” används som täckmantel för att förmå kristenheten att främja den katolska agendan.

Försäkringar till evangeliskt troende förnekas

Evangeliskt kristna försäkras att katoliker som tror på Jesu Kristi inkarnation, död, begravning och uppståndelse är sanna kristna, även om de missförstår en del av ”detaljerna” beträffande frälsningen. Ett sådant resonemang förnekas av det faktum att katolicism skiljer sig från biblisk tro – inte bara i mindre detaljer, men än viktigare när det gäller vad som är väsentligt för frälsningen. Det farligaste med katolska kyrkans lära är att den förefaller vara grundade på de viktiga och nödvändiga sanningarna om Gudsuppenbarelse. Men i verkligheten är det ett uppenbart faktum att katolsk lära förnekar viktiga bibliska läror, genom vad den lägger till bibliska sanningar. Till exempel, när katolsk lära håller fast vid att det i Gudomen finns tre skilda personer som är värda samma tillbedjan, lägger den till gudomlig tillbedjan av Maria genom att i bön tilltala henne som ”Den Heliga”. De exakta orden i det officiella dokumentet lyder, “Heliga Maria, Guds Moder, be för oss… Då vi anförtror oss åt hennes förbön, överlämnar vi oss själva tillsammans med henne åt Guds vilja” (katekesen § 2677). (Eng. “By asking Mary to pray for us, we acknowledge ourselves to be poor sinners and we address ourselves to the ´Mother of Mercy´, the All Holy One”). Ett annat exempel är det faktum att katolska kyrkan kräver att tillbedjan, som är förbehållen den sanne Guden, även skall ske av nattvardens gåvor. Sålunda förkunnar denna kyrka officiellt,

”Det bör inte föreligga något tvivel i någons inre att alla trogna bör inför detta mest heliga sakrament frambära samma tillbedjan som tillkommer den sanne Guden, vilket alltid har varit en sedvänja i den katolska kyrkan. Inte heller skall det tillbes mindre därför att det instiftades av Kristus till att ätas.” (Eng. ”There should be no doubt in anyone´s mind that all the faithful ought to show to this most holy sacrament the worship which is due to the true God, as has always been the custom of the Catholic Church. Nor is it to be adored any less because it was instituted by Christ to be eaten.”)

Dessa två officiella läror i den romersk katolska kyrkan visar att den gudomliga tillbedjan som tillkommer endast Gud även ges till Maria och nattvardsbrödet.

Den väsentliga läran om människans återlösning genom Jesus Kristus är totalt olika i Påvekyrka och i Bibeln. Skriften förkunnar för syndare döda genom sina överträdelser och synder: ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är
det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig” (Ef. 2:8-9). Detta skriftställe visar att Gud omedelbart frälsar syndare av bara nåd genom tron allena. Emellertid inför den katolska kyrkan nödvändigheten av hennes sakrament och förklarar följaktligen,

”Kyrkan fastställer att för troende är det nya förbundets sakrament nödvändigt för frälsning. ´Sakramental nåd´ är den Helige Andes nåd, som getts av Kristus för varje enskilt sakrament” (katekesen § 1129).

Sakramenten, som förkunnas vara nödvändiga, innebär ett förnekande av den bibliska läran om människans återlösning. Dessa tydliga exempel på den katolska kyrkans förnekande av väsentliga bibliska sanningar, innebär att Påvekyrkans officiella läror inom alla huvudområden av biblisk sanning behöver granskas noggrant.

Grunden för tron

Det första ämnet att ta itu med är, ”Vad är grunden för tron?” Med andra ord, vilken är den norm som bestämmer vad som är sant? Den fullkomliga måttstock som har fastställts av Herren Jesus Kristus är det faktum att ”skriften kan inte göras om intet” (Joh. 10:35). Herren tillkännagav också sanningen i Guds ord genom att säga, ”Helga dem i din sanning, ditt ord är sanning” (Joh. 17:17). Genom denna uppgift förstår vi att Guds ord inte bara innehåller sanningen, utan snarare är sanningen själv. I den heliga Skrift finns den troendes trosgrund. Eftersom endast skriften är inspirerad utgör den ensam den yttersta auktoriteten, och den ensam är den slutliga domaren över all mänsklig tradition och tankegång. Följaktligen uppger Guds bud, ”Lägg ingenting till hans ord, så att han beslår dig med lögn” (Ords. 30:6). Enligt Hans skrivna ord är alltså Herren Guds fullständiga auktoritet tillräcklig för den troendes alla behov, vilket aposteln Paulus skisserade när han skrev, ”Hela skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim. 3:16-17). Herren tillrättavisade bryskt fariseerna därför att de placerade sina mänskliga traditioner på samma nivå som det skrivna Gudsordet. Sålunda fördärvade fariseerna folkets förståelse genom att förvirra dem vad beträffar Guds ord som själva grunden för tron. Jesus deklarerade, ”Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare” (Mark. 7:13).

Trots denna klara sanningsnorm förkunnar katolska kyrkan sin egen sanningsnorm. Hon börjar sitt resonemang med följande ord, ”Helig Tradition och Helig Skrift är tätt
sammanbundna och kommunicerar med varandra” och ”Helig Tradition förmedlar helt och hållet Guds ord, vilket har blivit anförtrott åt Kristi apostlar och den helige Ande” (katekesen § 80, 81).

Faktum är att ingen ”tradition” förmedlar i sin helhet Guds ord. Denna uppgift tillhör bara den helige Ande. För det första. I uteslutande betydelse är Skriften ett verk av den helige Ande; vilket uppges av aposteln Petrus, ”Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud” (2 Petr. 1:20-21). Den helige Ande uppenbarar sanningen hos det skrivna Ordet till de som tror. Av detta skäl sa Herren Kristus Jesus, ”han skall ta av det som är mitt och förkunna för er.” (Joh. 16:15) Alltså förmedlar den Helige Ande på ett fullkomligt sätt Guds ord i sin äkta fullhet.

Genom att sätta likhetstecken mellan ”Helig Tradition” och ”Helig Skrift”, och förklara att hennes tradition förmedlar Guds Ord i sin helhet, kommer den katolska kyrkan till sin slutsats med följande ord,

”Som ett resultat härleder den katolska kyrkan, åt vilken har anförtrotts överförandet och tolkningen av Uppenbarelse, inte sin visshet gällande alla uppenbarade sanningar enbart från de heliga Skrifterna. Både Skrift och Tradition måste accepteras och hedras med samma andliga känsla av hängivenhet och vördnad” (katekesen § 82)

Detta påstående är en formell förnekelse av Skriftens tillräcklighet och ett förkastande av dess unika auktoritet. När en kyrka, som gör anspråk på att vara kristen, försäkrar att den har samma förkärlek till traditionen som till Skriften, tar den samtidigt ifrån Skriften dess unika värde. Det är som när en man uppger att han älskar sin fru och samtidigt
förklarar att han lika mycket älskar kvinnan som bor på andra sidan gatan. En sådan kärlek innebär äktenskapsbrott och detta gäller också det romerska Påvesystemets likställdhet när det gäller hängivenhet och vördnad. En sådan deklaration är likvärdig med en förkastelse av Skriften och orättfärdighet mot Skriftens Gud.

Emellertid har inte katolicismen en standard för sanning som är absolut. Det är inte den oreserverade auktoriteten hos Gud i Hans skrivna Ord, snarare är det auktoriteten hos en man, Påven i Rom. För katoliker ligger den yttersta auktoriteten i beslut och påbud av den regerande Påven. Detta är tydligt i deras officiella undervisning som uppger,

”Biskopen av Rom, biskopskollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete. Det sker när han som alla troendes högste herde och lärare som stärker sina bröder i tron, förkunnar en lära i tros- och moralfrågor genom ett slutgiltigt avgörande….” (katekesen § 891)

Sålunda är i praktiken den katolska kyrkans grund för läran dess Påve och vad han förklarar vara sanning. Med andra ord, detta är trosanspråk genom dekret. Det är inte svårt att inse hur orimligt anspråket är när vi känner till att en del påvar förklarades vara kättare och därmed fördömda av kyrkomöten.

Frälsning av enbart nåd förnekas av det katolska sakramentala systemet

Att frälsning sker av enbart nåd måste vara helt klart. Oförsonade syndare, vilka alla är ”döda genom … överträdelser och synder” (Ef. 2:1) kan bara bli frälsta av nåd genom tro, eftersom frälsningen är ”Guds gåva … inte på grund av gärningar för att ingen skall berömma sig” (Ef. 2:8-9). Det är Gud som av barmhärtighet frälsar genom Sin oförtjänta fria gåva. I total kontrast till detta sägs inom den katolska kyrkan att frälsning sker av ”nåd” som endast är en ”hjälp” i syfte att få människor att gensvara. Alltså förklarar den katolska kyrkan att ”nåd är det bistånd som Gud ger oss för att vi skall kunna svara på vår kallelse att få söners och döttrars rätt hos honom.

Den leder oss in i det treeniga livets innersta” (katekesen § 2021). Med detta synsätt förutsätts människorna vara tillräckligt goda för att gensvara på den hjälp som Gud ger dem. Enligt den katolska kyrkan är nåd inte en manifestation av Guds enväldiga handlande till frälsning utan bara en ”hjälp” som har getts till människorna för att de måtte gensvara, om de beslutar sig för att tro. Den katolska undervisningen står i strid med själva begreppet nåd. Som Skriften säger, ”Men om det var av nåd, så var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd” (Rom. 11:6). Guds suveräna handlande är det som gäller och inte osäkert mänskligt gensvar.

Den katolska uppfattningen av ”nåd” innebär ett förnekande av Guds suveräna nåd. Därför har påvedömet blivit tvunget att skapa en mekanism genom vilken katoliker kan bekänna
att de har tagit emot nåd. Huvudredskapen för detta påfund kallas sakramenten. Således förklarar den katolska kyrkan,

”Kyrkan förkunnar att det Nya förbundets sakrament för de troende är nödvändiga för frälsningen. Den ”sakramentala nåden” är den helige Andes nåd, given av Kristus och av särskilt slag för varje sakrament” (katekesen § 1129).

Denna undervisning är skrämmande. Enligt Bibeln ges frälsning åt en person enbart genom den oinskränkta kraften hos Guds nåd – därför att Gud ensam har makt att befria en människa som är andligt ”död i överträdelser och synder” för att bli andligt levande i Kristus. Emellertid är den katolska kyrkan av en annan mening än Bibeln i denna grundläggande fråga, för den gör officiellt gällande att ”människan endast har blivit skadad av synden”.  Alltså beskriver kyrkans katekes Guds ”nåd” som en ”hjälp” tillgänglig genom hennes sakrament. Dessa sakrament i sin tur står helt och hållet under kontroll av det katolska prästerskapet.

Vi prisar absolut Gud att vi utifrån Skriften vet att Hans nåd helt och hållet är Hans fria gåva, ”som han har skänkt oss i den Älskade” (Ef. 1:6).

Påvedömets ersättning för Kristus allena som objekt för tron

Trons objekt ses helt klart i Skriften som Kristus Jesus själv. Följaktligen uppges det, ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj” (Apg. 16:31). Denna tro är Gudagiven tro, som aposteln Petrus säger ”Simon Petrus, Jesu Krist tjänare och apostel, till dem som genom rättfärdigheten från vår Gud och frälsare har fått på sin lott samma dyrbara tro som vi ”(2 Petr. 1:1). Denna Gudagivna tro kommer som uppges genom hörandet av Guds ord, ”Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord ” (Rom. 10:17). I Skriften är ämnet tro så klart att man kan ställa sig frågan hur det kan bli så förvrängt av någon kyrka. Trots det förändrar den katolska kyrkan fullständigt begreppet tro. När det gäller tro fokuserar hon på sig själv som ”Kyrkan”, som den som först tror. Således undervisar hon, ” Det är först kyrkan, som tror och på detta sätt bär, när och stöder min tro …” (katekesen § 168). Sedan har hon fräckheten att förkunna att tro kommer genom kyrkan eftersom kyrkan är vår Moder. Som följd härav undervisar hon officiellt, ”Gud ensam är den som ger oss frälsning; men eftersom vi tar emot trons liv genom kyrkan, är hon vår moder …” (katekesen § 169). I katolska kyrkan är resultatet att en person tror på Moderkyrkan och inte på Herren Jesus Kristus. Hennes officiella ord förklarar detta på följande sätt,

”Att tro är en kyrklig handling. Kyrkans tro föregår, föder, bär och när vår tro. Kyrkan är alla troendes moder. ”Ingen kan ha Gud som Fader som inte har kyrkan som moder”” (katekesen § 181)

Därför upplever katoliker att de är tvingade att underordna sig den heliga Moderkyrkan och acceptera vad hon lär. Den katolska kyrkan försöker fundamentalt att ersätta Jesus Kristus som objekt för frälsande tro med ett substitut: tro på Moderkyrkan. Vad denna förändring åstadkommer är att göra en individ till slav under den romersk katolska kyrkan snarare än att göra honom fri i Jesus Kristus. För att bevara den katolska kyrkan som objekt för tro fördömer Påvedömet alla som tror på Kristus genom enbart tro. Deras officiella ord lyder, ”Om någon säger att genom sakramenten i den Nya Lagen nåd inte förlänas ex opere operato (´av den verkandes verk´) utan att enbart tro på det gudomliga löftet är tillräcklig för att uppnå nåd, då vare han bannlyst”.

Kristi tillräckliga slutförda offer

Det unika med Kristi offer är det faktum att det var ett offer—utfört en gång. Begreppet ”en gång” anses så viktigt att det hävdas sju gånger av den helige Ande i Nya Testamentet. Fullkomligheten av Kristi offer kontrasterar mot de upprepade dagliga offren i Gamla Testamentet. Sanningen om förträffligheten av Kristi offer framhävs av orden ”en gång”. Till exempel lär aposteln Paulus, ”Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud” (Rom. 6:10). Aposteln Petrus förkunnar på liknande sätt, ”Så led Kristus en gång för alla för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud” (1 Petr. 3:18). Samma sanning förkunnas fem gånger i Hebreerbrevet med slutsatsen, ”så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom” (Hebr. 9:28). Den majestätiska sanningen finns i Herrens tillkännagivande från korset, ”Det är fullbordat” (Joh.19:30).

I total kontrast förkunnar den katolska kyrkan att Kristi blodiga offer, som skedde på korset, inryms i och offras i Mässan. Hennes officiella ord lyder, ”En och samme Kristus som på korset frambar sitt blodiga offer är verkligen närvarande i det gudomliga offer som äger rum i mässan. Han offras här på ett oblodigt sätt” (katekesen § 1367).
Helt otroligt uppger hon en än värre slutsats. Hon förkunnar att Kristi offer också är ett offrande av kyrkan som offrar sig tillsammans med Honom. De officiella orden lyder, ”Kyrkan som är Kristi kropp deltar i sitt överhuvuds offer. Med honom offras hon själv helt och hållet” (katekesen § 1368). Det är en absolut hädelse för en kyrka att lära sina medlemmar att de offrar sig själva när Kristus offras. Dogmen om delaktighet i Kristi offer är helt och hållet pervers och omoralisk. Detta påstående är en total lögn eftersom det bestrider de upprepade redogörelser för Guds sanning i Skriften. Återlösningen utfördes av ”Sonen” (Hebr. 1:3), och ”utan laggärningar” (Rom. 3:28) ”frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet” (Tit. 3:5). Att undervisa människor om motsatsen är en hemsk styggelse inför Herren Gud!

Guds natur som den ende helt igenom Helige

Skriften lär helt klart att endast Gud är oändlig, evig och oföränderlig till sitt väsen, visdom, makt, helighet, rättvisa, godhet och sanning. Viktigast är det faktum att Han är den helt igenom Helige. Hans helighet är den gudomliga egenskap som täcker alla kännetecken så att Hans rättfärdighet är helig, Hans sanning är helig och Hans rättvisa är helig. Han är var och en av Sin egenskaper, och de omfattande kännetecknen på helighet är det som skiljer Honom från alla varelser. Hans helighet är åtskiljande och utan jämförelse. Detta är skälet varför vi behöver bli frälsta av Honom den Helige Guden. Sålunda läser vi i Skriften, ”Ingen är helig som Herren” (1 Sam. 2:2). Återigen proklamerar Herrens ord, ”Vem skulle inte frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Ty endast du är helig, och alla folk skall komma och tillbe inför dig” (Upp. 15:4). Herren är fullständigt helig enligt Skriftens ord, ”Helig, Helig, Helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet” (Jes. 6:3).

Förutom att förkunna Guds helighet, förkunnar den katolska kyrkan officiellt att Maria är ”den helt igenom Heliga”. Bokstäverna finns i skrift och det finns ingen text om avsägande eller fotnot för att förklara vad som uppges. Följande uppges, ”När vi bönfaller Maria om att be för oss, erkänner vi att vi är arma syndare, och vi vänder oss till henne, hon som är ”Barmhärtighetens Moder”, den helt igenom heliga” (katekesen § 2677). Dessutom uppges det enligt officiell katolsk undervisning ”Av kyrkan lär hon (katoliken) sig helighetens exempel. Hon lär känna förebilden och källan till helighet i den fullkomligt rena jungfrun Maria” (katekesen § 2030). Denna hädande undervisning är ett försök till stöld av själva huvudinnehållet i den gudomliga ära som är förbehållet endast Gud. Det kommer som en chock att se att i denna doktrin har Påvedömet visat sitt totala förakt för Gudomen. Vi vet att endast Herren Gud är den allt igenom Helige och att Han försvarar Sin ära, bekämpar alla som är fientliga mot detta, ”Jag är Herren, det är mitt namn. Jag ger inte min ära åt någon annan” (Jes. 42:8)

Avgudadyrkan

Skriften är absolut klar när den tillkännager att vi varken får göra en snidad bild eller visa vördnad mot sådana bilder, ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon bild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. …” (2 Mos 40:4-5). Sedan förklarar Skriften hur detta skall förstås, ”Han förkunnade för er sitt förbund som han befallde er att hålla, de tio orden, och han skrev dem på två stentavlor. Eftersom ni inte såg någon gestalt den dag då Herren talade till er på Horeb ur elden, må ni noga ta er i akt, så att ni inte försyndar er genom att ni gör er något beläte, något slags avgudabild, en bild av man eller kvinna …” (5b Mos. 4:13, 15-16). Det skall följaktligen inte finnas något gjort av människor som skall föreställa Gud. Det som är förbjudet i Skriften är tillverkning av något som liknar Fadern, Sonen eller den helige Ande. Men katolska kyrkan förklarar på ett förnuftigt sätt att man kan minsann praktisera avguderi. Paragraf 2132 i den katolska katekesen uppger, ”Den kristna vördnaden i kultisk form för bilder står inte i motsättning till det första budet som fördömer avgudar. Nej, den vördnad man visar en bild når själva föremålet för vördnaden, och var och en som vördar en bild, vördar i denna den person som där är avbildad”. Det skäl som ges är att man vördar den person som är avbildad och inte avbilden själv. Men detta är precis vad bibeln förbjuder och skälet till att Guds andra bud hade förbjudit Aron att tillverka den gyllene kalven. Inte heller är det andra skäl som Påvedömet anger för att rättfärdiga att man bedriver avguderi mer bibliskt. Gärna citerar de från ett koncilium på 700-talet.

”Baserat på mysteriet med det inkarnerade Ordet rättfärdigar det sjunde ekumeniska konciliet i Nicea … vördnaden av ikoner av Kristus, men även av Guds moder, änglarna och alla helgon. Genom att bli inkarnerad införde Guds Son en ny ’ordning’ för avbilder”.

När det sjunde ekumeniska konciliet i Nicea beslutade att Jesu Kristi inkarnation införde en ny ’ordning’ för avbilder, kräver den outtalade logiken i deras beslut att de påstår att Gud ändrade sig vad gäller det andra budet. Denna tankegång är hädisk. Gud ångrar sig inte. Jesus Kristus och apostlarna fördömde lika kraftfullt avguderi som Gamla Testamentes bud gjorde. Icke desto mindre hävdar den katolska kyrkan att ”från den helige Ande kommer en tradition som rättfärdigar att man gör snidade bilder och dessa kan visas offentligt. I katekesen § 1161 uppges,

”Vi rättar oss efter våra heliga fäders gudomligt inspirerade lära och den katolska kyrkans tradition, som vi vet är den helige Andes tradition som bor i henne, och bestämmer med all säkerhet och rätt att de vördnadsvärda och heliga bilderna, liksom framställningarna av det dyrbara och livgivande korset, antingen de är målade bilder, mosaikframställningar eller gjorda i annat lämpligt material skall ha sin plats i Guds heliga kyrkor, på heliga kärl och heliga dräkter, på murar och tavlor, i hus och vid vägar. Detta gäller också för bilder av vår Herre, Gud och Frälsare, Jesus Kristus, av vår Fru, Guds fullkomligt rena och heliga moder, av de heliga änglarna och av alla helgon och rättfärdiga.”

Detta är avguderi – tydligt och klart fördömt av Herren Gud.

Den helige Ande hädas helt klart genom att de gör anspråk på att Han ligger bakom traditionen som rättfärdigar bruket av avbilder. I själva verket gör Bibeln det mer än klart att Gud hatar avgudadyrkan och förbjuder all konstnärlig framställning av det som är gudomligt (2 Mos. 20:4-6). Att göra bilder som skall representera Gud fördärvar de som använder dem (5 Mos. 4:13, 15-16). Avbilder lär oss lögner om Gud (Hab. 2:18-20). Gud kan inte representeras av konst och alla som ägnar sig åt avguderi anbefalls att omvända sig (Apg. 17:29-30). Den helige Ande befaller i Nya Testamentet liksom Han gjorde i det Gamla, ”Kära barn, var på er vakt mot avgudarna” (1 Joh. 5:21). Några av de dåliga frukterna av att i tillbedjan av den helige Guden ta med sig dyrkan av avgudar, vilket han hatar, är de många hedniska vidskepelserna och traditionerna i den romerska katolicismen. Men den sämsta frukten av den dyrkan av avbilder som romersk katolicism erbjuder under täckmantel av att vara kristen är dess falska evangelium.

Ämnet avguderi är av yttersta vikt eftersom många bibeltroende kyrkor för närvarande försöker rättfärdiga bilder och videor med Kristus. De framhåller att både vi och de som inte kan läsa kan komma till en mer fullständig förståelse av personen Kristus med hjälp av dessa bilder. Dock säger bibeln klart att sådana bilder ljuger. Jesus Kristus är den ende med två olika naturer – både gudomlig och mänsklig – i en kropp. Att därför försöka att göra någon slags bild av Jesus Kristus, graverad, tvådimensionell eller rörlig, faller fortfarande under det andra budet. Ingen bild kan avbilda Kristi gudomlighet, för ”Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen” (Hebr. 1:3) ”ty i honom bo gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt” (Kol. 2:9).

Om vi skall vara bibliska så har vi inte några bilder eller videor som visar Fadern, Sonen eller den helige Ande. Straffet för avguderi är kännbart, vilket både Gamla och Nya Testamentet klargör (2 Mos. 20:4-6, 5 Mos. 4:13, 15-16, Hab. 2:18-20, Apg. 17:29-30). Frestelsen att visualisera Kristus, Fadern eller den heliga Ande måste ångras, för Gud är helig och bibelns sanningar är tillräckliga för all vår kunskap om andliga ting.

Slutsatser

Vilket har visats ovan är den katolska kyrkan helt säkert inte kristen. I stället är den en avfällig kyrka. Bibeln är den stora murbräckan mot avfälligheten i den katolska kyrkan och mot hennes falska evangelium. Bibeln förklarar att av naturen är vi alla födda ”döda i överträdelser och synder”, och i praktiken gör vi uppror mot den helige Guden. Därför kommer vi rättvist under lagens förbannelse. Men genom nådens evangelium räddar den himmelske Fadern Sina egna från Sin glödheta vrede. Genom överbevisning om synd, som den Helige Andes åstadkommer, vänder Gud oss genom sin nåd till sig själv för att genom enbart tro få den frälsning som endast Han ger. Denna frälsning är grundad på Kristi död och uppståndelse för Hans egna. Som ett resultat tror vi på Jesus Kristus den ende Herren, ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig” (Ef. 2:8-9). En sådan nåd och kärlek fyller våra hjärtan med en allt djupare tacksamhet så att vi av hela vårt hjärta kan utbrista, ”Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen” (Rom. 11:36).

Översättning från engelska av Torbjörn Göransson.